Oskar Enefjord från Edsbruk är 22 år och läser just nu Allmän kurs, Vår Framtid, på Gamleby folkhögskola för att komplettera sina gymnasiebetyg. Han har redan gått restaurangprogrammet på gymnasiet och tagit studenten därifrån, men saknar behörighet i matte och svenska.
– Egentligen valde jag restauranglinjen framför allt eftersom jag trodde det skulle innebära minst plugg. De flesta av mina kompisar hittade jobb inom restaurangbranschen direkt efter gymnasiet, men det gjorde inte jag. Då tänkte jag att det skulle vara smartare att ändå plugga vidare, även om jag inte riktigt hade någon plan. Jag ville testa vad jag kunde och om jag kunde vara som de andra i klassen, säger Oskar.
På högstadiet gick han i en liten klass med bara fyra elever där han fick extra hjälp på grund av sina diagnoser, Asperger och ADHD. Även om skolan menade väl, gjorde det att han kände sig utanför. De andra i hans ålder hittade nya kompisar och gick i vanliga klasser, medan han satt kvar med samma fyra hela tiden, vilket blev ensamt och till och med gjorde honom lite folkrädd.
Hur påverkade det dig?
– Det var ganska jobbigt. Jag kände mig ofta stressad och fick inte riktigt den hjälp jag behövde. Jag hade flera olika svenskalärare under kort tid, och till slut gav jag nästan upp och var ofta sjukskriven.
Men Oskar gav inte upp och ville utmana sig själv. Tack vare sin styvmamma, som tipsade om folkhögskolans kurser, och sin storasyster – som hade gått fritidsledareutbildningen på Gamleby folkhögskola – började han här med Allmän kurs, Min tid. Efter det fortsatte han i år med Vår Framtid.
Du säger själv att du har svårt med koncentrationen och motivationen. Men du pluggar ändå vidare och har blivit varm i kläderna här på skolan… Hur skiljer sig kursen från dina tidigare skolor så att du orkar fortsätta?
– Här får alla ungefär lika mycket hjälp, ingen får mer än någon annan. Det är inte som förr, där jag satt i en liten grupp för mig själv och fick extra stöd. Här är vi fler i klassen, ungefär 17 andra, och alla är vuxna. Det gör att stämningen är annorlunda, mer avslappnad. Jag kan inte sitta ensam vid en dator och göra saker själv – jag behöver en ’liten push’ ibland, så det här sättet att plugga passar mig bättre. Lärarna och deltagarna är på ungefär samma nivå, alltså det känns inte som att det finns någon hierarki. Det är mycket lugnare och det är en bra miljö här. Jag har hittat mer motivation, även om det fortfarande är svårt ibland.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vet inte riktigt vad jag vill göra efter Vår Framtid. Jag har funderat lite på att bli fritidsledare, som min syster, eller kanske något inom kriminologi. Men just nu tar jag det steg för steg och försöker fokusera på att klara skolan. Jag ville testa om jag kunde hänga med och vara som de andra, och det verkar verkligen funka här. Jag känner mig inte längre utanför men det känns som om jag äntligen är med i en vanlig grupp.